Lyrics:

Skymningen i Karibien faller mjukt 'ver land och hav.
Stjärnorna ovanför är som diamanter i tusental.
Nattvinden från Havanna är tung av dofter och varm musik.
Jag tänker på hur vi har det därhemma.

På bussen från Cojimar till staden sitter man som på fest.
Nog ser dom att man år utlänning, men man är som en hedersgäst.
Här talar man med varandra och ser varann in i ögonen.
Jag tänker på hur vi har det därhemma.

I gränderna ner vid hamnen står inte horerna kvar på plass.
Flickan ifrån Havanna har slitit av sej sin bleka mask.
Hon var nästan hundra tusen en gång, nu bygger hon framtiden.
Jag tänker på hur vi har det därhemma.

Jeg ser inga juvelerare eller pälssmugglare i stan.

Jeg ser heller inga utslagna eller rädda.

Jag ser däremot att alla har arbete och ett eget hemm.

Jag tänker på hur vi har det därhemma.

Jag går ut mot Almendaresparken och ser alla fina hus.
Här levde en gång dom rikaste i ett omätligt sus och dus.
Idag är palatsen sjukhus och daghem och skolor för dom små.
Jag tänker på hur vi har det därhemma.

"Patria o murte" - "men än mitt liv är mitt fosterland"
står det på husfasaderna i neonljus.
"Arbetare, förena er världen 'ver och ta till kamp!"
Jag tånker pä hur vi har det därhemma.

Jag går längs Malecònpromenaden och känner mej rörd och stolt
och stark inför kommunismens idé som enade Kubas folk
att resa sej mot förtryckarna och sen slänga dom ut i sjön.
Jag tänker på hur vi har det därhemma.

På bykrogen i Cojimar blir ingen full i sin ensamhet;
Där unga och gamla blandas flödar skratten.
Det enda som är berusande är gemenskapen i vår sång:
"Guantanamera" stiger i natten.