Kollaps är tillstandet vid alla koordinater När ridan gar upp pa naivitetens teater
När moder jords talamod tryter, När människan kväver hennes blom Da, världsalltets väldiga kör ryter Och förkunnar sin fatala dom
Fördärvets hammare slar med allt tyngre slag Likt den i kakofonins smedja Där röken ligger tät bade natt och dag Som en atbörd för att vi smider ödeläggelsens kedja
Elden spyr ut sitt vildröda sken Och förbränner markens hjärta Flammor som dansar over mortalitetens scen Tills allt är förbränt och höljt i svärta
En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav Landskapets själ är förvänd och spräckt Av mänsklig hand skulpteras sa naturens grav Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt
Gra är varje fjäril, kall är varje äril Och skuggor tränger bort ljuset Skogar har börjat blöda, kvävd är varje gröda Och tömt är visdomskruset
Alla ängar har mist sin forna prakt, Enfaldighetsharpans strängar ljuder I denna trakt Där livlöshetens stjärna brinner Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner